HEM  CV  OM  GALLERI  








































































Ur Ewa Rudling's bok Svenska Konstnärer - Prisma 1998.
Jag föddes i en by där landsvägen tog slut. Sarvisvaara ligger nära Nattavaara som i slutet av 40-talet tog rekord i kyla med -57grader. De båda byarna ligger i Lapplands innersta, mitt i skogslandet, mitt i vildmarken. I december månad trycker ett ogenomträngligt mörker naturen och i det kompakta svarta mörkretl yser de tungt snöhöljda träden spöklika. När de första solstrålarna infinner sig efter det långa mörkret lyser de så lågt efter marken mot den utkristalliserade snön att det bildas ljusbrytningar med regnbågens färgspektra över vidderna.

I denna miljö var min far byns predikant för laeststadianismen. Denna lära förbjöd oss att ta in blommor som dekoration i husen och lärde att genomskåda världen och ta avstånd från mode, skönhet och intelligentia - dessa djävulens iscensatta villfarelser - blott ett bländverk!

När jag var fem år åkte jag släde över vidderna med min far. Jag låg nerpackad under fårskinnsfällar med näsan pekande mot den klara stjärnhimlen som sakta gled förbi. Då såg jag till min stora förvåning en eld i regnbågens alla färger som brann däruppe. Min far sa att det var "Rävens eld" (det finska namnet på norrskenet). Detta förvånade mig mycket. Hur kan en jordbunden räv som springer på marken framkalla en eld i himlen? Denna barndomsupplevelse i kombination med vildmarksupplevelsen där solens släpljus framkallade regnbågens färger i snöns kristaller har genom åren gett mig stor inspiration. Redan under den tidiga barndomen tävlade jag med min bror som tränade för att bli tecknare för postorderkataloger. Om kvällarna var vårt hem samlingsplats för historieberättare. Då tävlade vi om vem som bäst kunde skildra de mest karaktäristiska fysionomierna. Dessa byberättare var berättartekniska genier och kunde med sina ord framkalla livliga bilder i lyssnarens inre. Vårt hus var också en kyrka där berättarens upprepningsteknik kunde framkalla extaser genom framkallandet och förtätandet av ordbilder. Genom fascination av allt detta väcktes mitt stora intresse för filmkonsten.

Jag är tecknare, målare, miljöskapare och filmare.

Jag målar människan som okänd, men försöker framhäva inre egenskaper som om de vore ett arkitektoniskt landskap. Som tecknare vill jag med superkänslig linje fånga det karaktäristiska i människan, såväl i grundhållning som i rörelse, så förandligat att man kan förnimma modellpersonens innersta tankar. I mitt måleri använder jag ofta människan som modell, som jag kartlägger och granskar. En okänd kontinent där jag hittar arktektoniska och vegetatoniska strukturer, information och kunskap om formens beskaffenhet. Jag belyser mina modeller med starka lampor. Efter en stund uppenbarar sig ett tydligt färgspektra där alla färger ingår. Jag kallar dessa färger för personens energifält. Det uppträder ofta i form av facetter som blir signaler. Hela människobilden byggs upp av de signaler och syner jag iaktagit vid granskning av människans natur. Jag upplever dessa som verkliga. Hela människan blir då som en kristall där ljusbrytning i färgerna blir själva själen (modellens psykiska tillstånd), liknande termobilder (värmebilder) som används vid diagnos på sjukhus. Med sin höga färgskala vill målningarna ropa ut de upptäkter och syner jag iaktagit för att överrösta bruset i det moderna signalsamhället.

Jag har uppfört ett trettiotal verk i offentlig miljö. Min mening är att skapa utåtriktade konstverk i motsats till de etablerade inåtvända estetiska verk där konsthitoriken måste läsa upp ett recept för att tyda det inåtriktade. Alla människor skall kunna känna en fysisk och själslig kontakt med konstverket. Jag anser att de offentliga verk som finns, är till för att förbättra människans hälsa just genom den naturliga kontakten. Jag arbetar som en scenograf med hänsyn till människans verksamhet och rörelse i rummet och gör det till en arkitektonisk helhet som skall komplettera en totalupplevelse.
I mina filmer strävar jag efter att arbeta med bilder på samma sätt som en musikkompositör gör med toner, rytmer och takter. Genom att ge en upprepande rytmisk förskjutning fungerar filmen som en hypnotisk seans som talar direkt till ditt undermedvetna.
Sida 1 av 3 >>