SAMTIDSKONSTENS LJUSBÄRARE ÄR BORTA
Året 2006 uppträdde Kjartan Slettemark som lucia. Hans familj berättade att en riktig lucia sjöng för honom den morgonen han dog. Så blev Luciadagen den 13 december Kjartans dödsdag. Så följdriktigt! Kjartan var en samtidskonstens ljusbärare som drog på sig Marilyn Monroes blonda lockar, kungspudelns vita päls och mässofficiantens skrud när han fördrev ont med konst. "Ta emot konstens välsignelse", mässade han milt på Sthlm Art Fair 2004. Uppmaningen har givit namn till den stora Kjartanutställningen som nu pågår i Santiago, Chile. Där hyllas han som Skandinaviens största konstnär. Nu är Luciadagen förklarad som nationaldag i hans fiktiva rike kjARTanistan. Men ljusdrottningen var bara en av Kjartan Slettemarks många uppenbarelseformer. Under kjARTanismens öppna himmel rymdes även schamanen och överstevideoprästen, totalkonstverket och IT-konstnären, skulptören, guld- och collagemålaren, lindansaren, konstalkemisten och konstbagaren på Konstitoriet Moderata museet 1976 i Stockholm. Jag hängde där som nykomling i kontvärlden. En gång anmärkte han på att det var damm på en av mina diabilder. Kjartan var en preciös poet och givmild vägvisare och postmodernist långt innan begreppet fanns. Som konstkungen av plast-, skräp- och sakriket bjöds han 1996 till Millesgården för att med utställningen "Garden of Eden of Sweden" möta Carl Milles, kungen av brons- och stenriket. Kjartan vann. Med värme och generositet. Oförglömliga är hans dansande gafflar med huvuden av låskolv ar, storögda och bredmunnade. Vid vårt sissta sammanträffnde berättade Kjartan att han dansade balett som ung. Leende förvandlade han de gröna katetrar som underlättade hans hjärtsvikt till en dansande trådbukett. "Digitalisman goes Medicinman", tillade han stillsamt.
Kjartan Slettemark är död.
kjARTanismen lever.
JESSICA KEMPE D.N. 081216

ONT SKA MED KONST FÖRDRIVAS
I och med Kjartan Slettemarks död försvinner en av nordisk konsts meste provokatörer. "Ont ska med konst fördrivas" lyder mottot i Kjartanistan. Landet var ett av konstnären Kjartan Slettemarks många skapelser, och hade ett tusental medborgare med egna pass.

Nu är nationens grundare död. Han gick bort på Södersjukhuset i Stockholm i sviterna efter en hjärtsvikt i lördags, 76 år gammal. Kjartan Slettemark föddes år 1932 i Naustdal, Norge, men bodde sedan nära femtio år i Sverige där han också fick sin utbildning, bland annat på Konsthögskolan.

Han var en konstnär som bokstavligt talat var ett med sin konst. Han gjorde allt från video och animationer till collage och grafik, performancekonst, skulpturer, objekt och installationer. Slettemark var en provokativ och politisk konstnär och framför allt de verk han skapade på 1960- och 70-talen gjorde stora av- och intryck. När han riskerade att bli vräkt från sin ateljé ockuperade han Moderna museet, skickade kartongerna dit men tog själv in på Grand Hotel och skickade räkningen till Moderna (som betalade).

Han klädde ut sig till kungspudel som protest mot konstnärers dåliga arbetsvillkor och blev vida berömd när han reste till USA med ett pass där hans eget ansikte var utbytt mot president Richard Nixons. Passet som höll på att ge honom ett fängelsestraff såldes för ett år sedan för en halv miljon kronor - och pudelkostymen tillhör Moderna museet.

Kjartan Slettemark lekte djärvt med identiteter och drev ohejdat med makt och moderater och grundade Högpartiet.

Han var aktiv hela sitt liv och oupphörligt konstnärligt verksam. På senare år uppmärksammades Slettemark för sina Andy Warhol-inspirerade, serigrafiska Marilynporträtt där hans eget ansikte ersatt Monroes. Så sent som förra året visades de på Galerie Bel'Art i Stockholm, flankerade av ett vågat och humoristiskt performancefotografi av honom själv. Då skrev DN:s Jessica Kempe: "Med 'Kjartan som pinuppa' tycks allt ha fallit på plats. Nöjd, naken och len smälter han sitt verk med ett belåtet leende på de röda plastläpparna, gjorda av locket från en jordnötsburk.
Sanna Torén Björling dn 081214

En ständigt provokativ röst tystnade på lördagen när konstnären Kjartan Slettemark avled, 76 år gammal. Performancekonstnären Kjartan Slettemark föddes i Norge men var sedan länge bosatt i Stockholm där han avled på sjukhus. Enligt nyhetsbyrån NTB hade han länge lidit av hjärtsvikt Under 1960- och 70-talen var Slettemark något av en enmansarmé inom svensk konst, en sann provokatör mycket skicklig på att hamna i blickfånget.

Till hans mest uppmärksammade "installationer" hörde ett pass som han lyckades få utfärdat i eget namn men med USA:s president Richard Nixons ansikte. Med passet reste han runt i både Europa och USA innan han upptäcktes och en ny skandal var ett faktum. Under 1960-talet protesterade Slettemark genom sin konst mot Vietnamkriget, gärna under inflytande av LSD. För att visa sin hängivenhet för konsten stavade han sitt namn kjARTan och började gå i minst sagt spektakulära kläder. Mest känd blev hans pudelkostym som numera ingår i Moderna Museets samlingar. Den var Slettemarks protest mot konstnärens roll som etablissemangets knähund. Som pudel uppträdde han så sent som i januari i år på Tensta konsthall i Stockholm.

Slettemark har också antagit identiteter som Konstbagaren med eget bageri och som konstterrorist med sympatier för Baader-Meinhofligan. Ett annat projekt var att utropa Kjartanistan, en nation där han själv var statsminister. På Haugar Vestfold konstmuseum i Tönsberg tio mil från Oslo finns en permanent utställning med Kjartan Slettemarks verk. Erik Helmerson/TT Spektra Stockholm TT Spektra svd081214

Kjartan Slettemark var sammen med Arne Ekeland Nordens viktigste politiske kunstner. Han lot aldri makthaverne i fred. Selv fikk han heller aldri fred før han hadde sagt fra om den urettferdigheten han så rådde så mange plasser i verden. Overgrep mot uskyldige sivile var det verste han visste. Jeg var så heldig å kjenne Kjartan, og i 2007 lagde vi dataprintserien «HizbOLAgutt»sammen. Da kom han på nytt i medias fokus, selv om oppmerksomheten ikke kunne måle seg med den han ble til del i 1965.

For det var på midten av 1960-tallet han skapte sitt viktigste kunstverk, bestående av et enormt rødt skrik som spyr ut bokstavene V-I-E-T-N-A-M over en blødende plastdokke som ligger på det amerikanske flagget. Tittel: «Av rapport fra Vietnam. Barn overskylles av brennende napalm. Deres hud brennes til svarte sår og de dør». Bildet ble knust av en rasende mann med øks utenfor Stortinget og Kjartan ble truet på livet. Men han lot seg ikke skremme selv om han flyttet til Sverige og ble svensk statsborger.

Helt til sin død lørdag, var han opptatt av kunstneres rolle som påvirkere i forhold til makthavere verden over. Derfor blir også denne typen Kjartan-kunst stående som signaturverkene hans, selv om flørten med for eksempel Marilyn Monroe også har skapt bilder av vesentlig karakter. Da Kjartan inviterte til feiring av 75-årsdagen sin sommeren 2007 i hjemkommunen Naustdal, var det til en feiring av uante dimensjoner og som varte ei lita uke. For det var så mye han ville feire; ikke minst at hans sambygdinger, venner fra barndommen, aksepterte ham som kunstner. Han kvitterte med hele fire utstillinger rundt om i kommunen, der hans utilslørte kjærlighetserklæring til budeiene han lærte å kjenne som gutt spilte hovedrollen.

Naustdals hjemvendte sønn strålte som ei sol i regnværet da han avduket sin fem meter høye skulptur «Budeia» til enorm jubel fra en kolossal folkemengde, før han i beste Kjartan-ånd ledet an i dansen rundt skulpturen. Et verk som for all tid vil bli stående som et monument over denne mektige og merkelige kunstneren i hjemkommunen hans. Identitetskunstner, performancekunstner, mediekunstner, søppelkunstner, politisk kunstner og mer til er merkelapper som kan klistres til Kjartan Slettemark. Som identitetskunstner slo han igjennom i 1974 da han reiste ut i verden med et pass med foto av Richard Nixon der hans eget lange skjegg og flagrende hår var manipulert inn. Han ble avslørt i Toronto og svarte med å si at kunsten ikke kjenner grenser. . .

Det er slike stunt som har bidratt til at Kjartan har havnet i mappene til myndighetene som oppvigler, psykiatrisk borderline, straffedømt og fengslet, politisk aktivist, okkupant osv., og på veggene i de viktigste museene i mange land. Kjartan fikk kunstnerlønn av den svenske stat og er tildelt en rekke priser: I 1998 fikk han Stockholm stads hederspris, i 2001 Norsk kulturråds ærespris, i 2003 Hôckers pris fra Kungliga Akademien og i 2007 ble han tildelt Humanistisk kulturpris under en høytidelighet ved Nasjonalgalleriet i Oslo. Hans talent kjente ingen grenser. Heller ikke hans skaperkraft, for ikke å glemme hans humoristiske sans. For ikke lenge siden sendte han meg følgende sms: «25. november får jeg pacemaker. HizbOLAgutt goes Durazellman.» Jeg kommer til å høre latteren hans resten av livet.

Tekst: Kulturredaktør STEIN SLETTEBAK WANGEN Adressavisen 081215

KJARTAN SLETTEMARK 1932-2008.
Selv i sitt eget navn sørget han for å innlemme kunsten. I god avantgardetradisjon poengterte Kjartan Slettemark forholdet mellom liv og kunst. FOR HAM BLE KUNSTEN også en livsstil. Men mer enn å la kunsten gå opp i livet, bidro Slettemark til å tydeliggjøre kunsten. Paradoksalt, kanskje, men hans vel 40-årige kunstnerskap demonstrerte ikke kun at kunsten står i et forhold til livet, men at den er et eget felt med egne tradisjoner.

En pioner.
Kjartan Slettemark ble gjerne oppfattet som en outsider. Men i norsk sammenheng (og kanskje også svensk, siden han allerede i 1966 ble svensk statsborger) var han også en pioner for nye uttrykksformer og nye medier. Han opererte innenfor flere genre, som ulike aksjonsuttrykk, performance, videokunst og trash art. Så uregjerlig og utemmet Slettemarks kunst gjerne fremsto, hadde den røtter i godt etablerte tradisjoner - som går tilbake til surrealismen og dadaismen tidlig på 1900-tallet. Det sier ikke lite at materialbildet Rapport fra Vietnam, 1965, var inkludert i Morgenbladets kanon fra 2005 over de 12 viktigste verkene i norsk kunst etter Munchs tid. Kjartan Slettemark ble fremfor alt paradoksets kunstner, en mellomting mellom bygdegeni og moderne kunstner. Kanskje var denne ambivalensen med på gjøre Slettemark omstridt og omdiskutert - alle vi som møtte han ble kanskje mest forbauset over hans milde imøtekommenhet.

Klippet og limte Nixon.
Fremfor alt kom Slettemark til å spille en viktig rolle innenfor det man kan kalle den nære norske kunsthistorie. Hans kunst - enten det er bilder av Nixon som er klippet og limt sammen i en rekke varianter (Nixon Visions), portretter laget av avfall eller hans eget pass der bildet er en krysning av kunstnerens eget hår og skjegg og Nixons ansikt - vitner om et blikk for mønstre og sammenhenger. Mens interessen for såkalt politisk kunst har bølget frem og tilbake i Norge så vel som internasjonalt, har Slettemarks visjonære, karnevalske og frodig-burleske kunst utvilsomt vært inspirerende for mye av dagens politiske kunst.

Brukte det meste.
Slettemarks utrettelige bruk av materialer som colaflasker, utstillingsdukker og plastavfall, vitner om et sterkt behov for å nå bredere ut, utvide kunstens virkefelt. Det er ikke vanskelig å fatte sympati for en kunst som strekker seg mot samfunnet med et ønske om forbedringer. Etter hvert kunne man også spore en viss meningsslitasje i Slettemarks kunst; ble hans lekne satire for stuevarm? Ved slutten av livet ble Kjartan Slettemark sviktet av sitt eget hjerte. Selv sviktet han aldri kunsten.

Lotte Sandberg - Kunst- og arkitekturanmelder og kommentator i AftenpostenKommentar

Laurdag var det slutt. Kjartans hjartedoktor fekk omsider rett; det kunne ikkje gå lenger. Det er grenser for kor lenge ein kan halde det gåande på overtid.

I eit større portrett mine kollegaer, journalist Terje Ulvedal og fotograf Oddleiv Apneseth, gjorde med Kjartan - han var berre Kjartan mellom alle han hadde møtt - i fjor sommar, fortalde han om at han drøymde om at alle menn i Naustdal skulle danse dervisj. Den dansen du veit, der tyrkarane dansar seg inn i transe for å kome nærmare Gud - eller for Kjartan; Kjartanistan. Vel, vel, han fekk nok ikkje oppleve det, men han fekk oppleve mykje.

ALLE som har den minste basiskunnskap om Sogn og Fjordane, kan forstå at det ikkje kan ha vore lett å vere Kjartan frå Naustdal; avvikar på alle livsens vegar i eit fylke der alt berre skal vere sunt og godt og samfunnsbyggjande. Men kanskje han fann sin vesle fristad i Stockholm, der han budde mesteparten av sitt vaksne liv.

Når dei offisielle kunstkronikørane skal skrive si kunsthistorie, kjem nok Kjartan til å kategoriserast som «kontroversiell, politisk kunstnar». Javel, han var vel det òg, men omgrepet er ikkje stort nok for Kjartan. Han var så uendeleg mykje meir enn eit vietnambilde som ein eller annan tullebukk knuste framfor Stortinget midt på 60-talet.

FOR MEG var Kjartan Slettemark først og fremst den store kunstnaren med det store smilet, med den store, undrande, leikande tilnærminga både til livet og kunsten. Slike menneske er alle båsar for små for.

Heimbygda Naustdal var viktig for Kjartan Slettemark. Han la aldri skjul på at han gledde seg stort over omsider å bli verdsett frå bygda han ein gong kom frå, då den fem meter høge «Budeia» hans blei avduka midt i bygda i fjor. Kjartans klassereise frå ein fattig liten gard inst i Naustdal via verdskunstens metropolar og tilbake til bensinstasjonen i sentrum, var på ein måte slutta.

BYRÅKRATANE i Naustdal legg store planar for korleis Kjartans minne kan heidrast i bygda. To diplomstudentar frå Trondheim har laga eit framlegg til ein leike- og undringsplass i Kjartan Slettemarks ånd; eit Kjartanistan mellom det kjartanske og det naustdalske; «ein plass som skal forløyse leikedrifta i menneskedyret og auke undringskompetansen».

Vi som var så heldige å få kjenne Kjartan Slettemark, er fattigare i dag. Vi saknar han, men vi smiler når vi minnest han.

JAN NYBERG
Bergens Tidende
Publisert: 14. des. 2008, 15:18

Kjartan Slettemark död
Som konstnär är det som performanceartist man starkast minns honom. En konstform han var tidigt ute med, som han höll fast vid och hann uppleva en begynnande renässans för. Nu har han själv gått ur tiden - Kjartan Slettemark blev 76 år.

Konstnären Kjartan Slettemark har stigit av den scen där mycket av hans konst hörde hemma och ägde rum, som performance och happening. Han började i telegrafbranschen vill jag minnas från ett radiointervjuprogram i P1 med Slettemark som sändes så sent som i september i år. Nu kan telegrafbranschen tyckas långt ifrån konstnärsrollen. Men ett hade de gemensamt för Slettemark: viljan att kommunicera.

Som i happeningen på Stockholm Art Fair 2004 där han i en replik och parafras till Andy Warhol framträdde utklädd som Marilyn Monroe, omgiven av medhjälpare och tavelporträtt föreställande densamma, mässade Slettemark prästerligt till konstpubliken: Tag emot konstens välsignelse. Ett annat mantra han mässade var "Ont ska med konst fördrivas", en devis som alla medborgare i hans gränslösa rike "kjARTanistan" fick stämplat i passet.

Namnet Kjartan Slettemark skvallrar om att han var född i Norge, närmare bestämt i den lilla kommunen Naustdal 1932. I svenskt konstliv gjorde han sig känd på 1960- och 1970-talen som pionjär inom happening och performance, som då låg i tiden. När de uttrycken sedan sjönk tillbaka och mer eller mindre försvann höll Slettemark fast vid dem. Därför låg han ändå lite rätt i tiden nu när performance åter börjar tala om sig inom scenkonsten. Följdriktigt hade han också en utställning på Uppsala stadsteater så sent som förra året. Och aktuell var han in i det sista, när hans hjärta i lördags sviktade och stannade pågick en Slettemarkutställning på Matucana 100 i Chiles huvudstad Santiago.

Som konstnär och performanceartist var alltså Slettemark tidigt ute. Tidigt, för att inte säga först, var han även med att göra en pudel. Fast en omvänd sådan förstås. Iklädd pudeldress på Malmö konsthall 1975 uppträdde han morrande och skällande i protest mot att etablissemanget behandlade konstnären som en knähund. En roll han sedan under åren inte missade att uppträda i då och då, senast 2007 på Tensta konsthall.

Det blir tyst nu när pudeldräkten bara kan ses som ett dött konstföremål ur Modernas samlingar. Nu, när Slettemark skulle behövas som bäst för att skälla på politiker och etablissemang som fortsatt behandlar konsten och konstnärerna som knähundar.
Gert Lundstedt nummer.se

kjARTan Slettemark til minne
Rollespillene til kjARTan Slettemark var lek og samtidig dypt alvor, en dobbelthet som mange ikke klarte ta innover seg, skriver dr.art. Anne Helgesen, til minne om performancekunstneren, som døde lørdag.
Av dr.art. Anne Helgesen

kjARTan Slettemark (f.1932) - en av vår samtids store bildekunstner døde 13. desember 2008. Slettemark var også en stor teaterkunstner. Dette fikk deltakerne på Danse- og teatersentrums jubileumsfest oppleve i mai 2007. Slettemark opptrådte som Marilyn Monroe iført kjole, blond parykk og knallrøde plastlepper. Det var nonacting på sitt beste. Slettemark spilte ikke Monroe, han bare viste oss sin totale identifikasjon med hennes glamour og hennes tragisk sårbarhet. Det var rent, dypt alvorlig og ustyrtelig morsomt. Deretter velsignet han oss i kunstens navn og sang en kulokk fra sin hjembygd. Han høstet voldsom applaus. Etterpå sa han: "Dette er kosmisk! Det er her blant teaterfolket jeg hører hjemme." Slettemarks formelle kunstutdannelse skriver seg riktig nok fra bildekunstsiden; Statens Håndverks- og Kunstindustriskole i Oslo (1956-59) og noen ytterst få dager som elev på Statens Kunstakademi i Oslo (1959) og hospitant på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm (1962-65). Men Slettemark var i opposisjon til den tradisjonelle bildekunstinstitusjonen. Han gjorde seg selv og sin kropp til et kunstverk med sine mange og spektakulære kostymer, han ble et vandrende galleri for sin kunst.

kjARTans gjennombruddsverk, Av rapport fra Vietnam: Barn overskylles med napalm. Deres hud brennes til svarte sår og de dør, var et bilde som framprovoserte både angrep med øks og politibeskyttelse da det ble utstilt foran Stortinget i 1965. Dette var bare den første av mange påfølgende hendelser hvor Slettemarks uttrykk utløste reaksjoner og handlinger. Men han handlet selv også, og han gjorde sine handlinger til kunst. Han utførte Norgeshistoriens første performance lenge før noen hadde tatt den betegnelsen i bruk. Han kalte det en happening da han satte seg ned utenfor Kunstnernes Hus i 1967. Han var i ført kjeledress av imitert gullbrokade og hadde laget en jordklode i samme materiale. Der satt han til allmenn bestyrtelse og la kabal med hundrevis av små Maobilder. "Jeg ville ikke være så flink som de flinke kunstnerne inne i Kunstnernes Hus," sa Slettemark etterpå. "Jeg passet bedre utenfor. Der kunne jeg bli lagt merke til." For som alle andre skuespillere ønsket Slettemark å bli lagt merke til, bli sett. Han var den type skuespiller som utsatte seg for smerten i rollene han valgte. Det vil si han utsatte seg og utleverte seg til kunstpublikumet. De var ikke like nådige som teaterpublikummet vanligvis er. Like under kostymet og masken fantes den ømskinnede sårbare Kjartan. Likevel utsatte han seg for innlevelsen og identifikasjonen gang etter gang. Da han ble behandlet som en hund, sydde han seg like godt et puddelkostyme og opptrådte som hund på Moderna Museet i Stocholm. Han fikk hard medfart av politiet.

Rollespillene hans var lek og samtidig dypt alvor, det var en dobbelhet som mange ikke klarte å ta innover seg, de ble i stedet provosert. I den presteliknende rollen som digitalismann opptrådte han med en maske støpt fra eget ansikt og med lange fingre laget av elektriker-rør. Hans medhjelper som også var utstyrt med kjartanmasker ledet publikum fram til digitalismann hvor de ble velsignet og i ført kjartanmasker. kjARTans velsignelse var enkel og fredfylt og ble framført på alle de språk han var i stand til å tilegne seg. Den lød slik: Ta i mot kunstens velsignelse.

Slik opptrådte han som profet og lot alle som ønsket det, få bli som ham. Da Slettemark framførte sin Digitalismannperformance på Univeristetet i Oslo i 2007, kunne man registrere hvordan mange ikke ville inn i hans liksom-ritulle verden, de hastet forbi. Men de fleste ble med på leken, de fleste opplevde en velsignet fredfylt stund. Kjartan lekte med sine kunstprofetiske nådegaver i fullt alvor, han identifiserte seg gjerne med både Jesus eller Jomfru Maria eller en muslimsk Mulla i sine selvportretter. Han gledet seg stort da Humanetisk Forbund tildelte ham sin kulturpris i 2007. Men på den annen side sørget han for å utnevne en luthersk prest i embetet som biskop i sitt kunstrike Kjartanistan. kjARTan Slettemark hadde rett og slett plass til alle. Han var en hoffnarr som holdt et speil opp foran oss, og vi kunne aldri være helt trygge på om det var oss selv eller kjARTan vi fikk øye på når vi kikket inn i det. kjARTan var alltid åpen og nysgjerrig, alltid klar til å samarbeide i nye kunstmøter. Selv var jeg så heldig å få samarbeide med ham og bruke hans Bodiesskulpturer i figurteaterforestillingen Bodies in Motion. Han var raus, han var ikke redd for å blandes inn i en teaterform som ofte forbindes med barn. "Ta dem," sa han om sine Bodies. "Riv dem ned fra galleriveggene! Jeg har alltid drømt om å se mine skulpturer bevege seg!"

KjARTans make finnes ikke i norsk kunstliv. Nå har vi mistet ham. Ta i mot kunstens velsignelse, ta vare på den skjønnhet, den lek og de provokasjoner denne store kunstneren har gitt oss!