Erling Johansson och själens färgskala
Erling Johansson är från en liten by i närheten av Nattavaara i Lappland.
Första gången jag träffade honom berättade han med sin låga, nästan viskande
röst om en syn han hade som pojke. Han stod i kylan utanför husets fönster
och såg sin döda farmor sitta därinne i en gungstol. En annan gång såg han
några rymdfarkoster sänka sig mot marken. Han berättade om den femtiogradiga
kylan under vintern och hur snövallarna på båda sidorna om vägen avskärmade
honom från alla synintryck. Det var en vit värld, fattig på bilder, där
människorna i generationer tillbaka har drabbats av visioner.
Erlings pappa var laestadiansk lekmannapredikant. Jag vet inget om hans
tidigare förfäder, men jag är säker på att där måste ha funnits "tie-täjät"
eller shamaner, som kunde skåda in i det som var fördolt för vanligt folk
och vilkas själar under trancen kunde frigöra sig från kroppen och färdas
vida omkring.
Själar är något som intresserar Erling Johansson.
Hur får man syn på någons själ? En norsk poet, Jan Erik Vold, har skrivit en
dikt om själen som något blint inne i ansiktet, inne i ögonen, som blir
synligt i leendet. 10 cm utanför ansiktet.
Erling Johansson målar själar som finns i modellernas ansikten, men
oframkallad. Hans porträtt är i stort format, och huvudena fyller ofta
nästan hela duken. Han vill rikta åskådarnas uppmärksamhet på det som finns
i ansiktet, inte det som omger det. Han aktar sig för att själv styra de
porträtterade, gör inga försök att arrangera bilderna utan underordnar sig
modellerna. Genom att belysa dem med starka lampor, får han ansiktenas
strukturer och färgskiftningar att framträda. När han funnit dem, vrider han
upp färgsklalan till klara, lysande färgackod.
Många blir provocerade av Erling Johanssons konst. Det beror inte bara på
att våra konventioner om hur porträttkonst skall se ut får sig en törn. Det
sammanhänger också med att Erling johansson bejakar det som benhårda
rationalister inte vill ta på allvar: drömmar, synskhet. Från födseln har
han ett arv, som många andra har fått läsa sig till hos Jung och Steiner och
den parapsykologiska litteraturen. I likhet med parapsykologerna intresserar
han sig för hur dolda skikt i vårt psyke kan uppenbaras med hjälp av modern
teknologi. Hans porträtt har blivit kallade "värmebilder av själen", och de
har onekligen en släktskap med de värmefotografier man sett avbildade.
Häromåret var han i Los Angeles. Ett av de porträtt han målade där
föreställer en ung neger. Som vanligt blev det en "själens värmebild", men
en fläck på ena hakspetsen bröt sig ur mönstret. Erling upplevde det som om
färgen smärtade. Han berättade om sin reaktion för modellen, som förvånad
talade om att han faktiskt hade ont just där.
När jag hör Erling berätta om denna upplevelse, kommer jag att tänka på
historier jag hört om ännu verksamma traditionella botare, folk med
"elektriska händer" som kan lokalisera smärtor. Det mystiska är hela tiden
närvarande i Erling Johanssons privata värld, och därför upplever han också
ständigt fantastiska ting. En munk i USA blev så fascinerad av ett av hans
porträtt att han lovade att visa det för påven. Jag är övertygad om att
påven kommer att förstå vad porträttet handlar om, när han får se det: att
människan har en själ, som kan glöda av färger.
Själv tycker jag att det finns något festligt och befriande i hans stora
porträtt. Vi lever i ett land där självutlevelsen är satt på sparlåga och
aggressionshämningar är större problem än motsatsen. Vilken upprättelse av
det unika och färgsprakande i varje människa är inte Erlings tavlor!
Dessutom är jag osofistikerad nog att hänföras över att det är så fenomenalt
"likt". Erling Johansson har ända från barndomen ritat av människor, under
långa perioder i hemlighet eftersom allt avbildande av Guds skapade verk var
förbjudet bland laestadianerna, och han har till mästerskap utvecklat sin
förmåga att återge det karakteristiska i ett utseende i några enkla och
djärva linjer. Se på hans teckningar, de visar hur suveränt han kan fånga
ett ansiktsuttryck, en rörelse i flykten. Som tecknare har Erling Johansson
i sina bästa stunder en sinnlig, lätt linjeföring som påminner om Picassos.
En mindre del av Erling Johanssons produktion består av landskapsmålningar
från Lappland. I grunden är det samma metod som kommer till användning här
som i porträtten: att underordna sig motivet, leva sig in i det, att lyfta
fram och förstärka ett mönster. Oftast är det fråga om snölandskap, där
formarna får karaktären av magiska tecken mot det vita. Men har man vistats
uppe i norr, så slås man också av att bilderna stämmer med ens egna
svårgripbara upplevelser av landskapet, det är "likt" här också. Erling
Johansson målar landskapets själ.
Bengt af Klintberg